Samfärdsel, färja och bro

På Emsalölandet fanns inga egentliga vägar före 1900-talet. På 1870-talet kunde man någorlunda ta sig fram med häst och kärra mellan Orrby och Bengtsby men annars var det transport på hästryggen på stigar som ofta gick längs bergsryggar. Vintertid kunde vissa åkrar utnyttjas för slädtransport. Varlax södra ända fick vägförbindelse för häst och kärra till Bengtsby först i början av 1900-talet då lektor Berndt Axel Nyberg köpte Utholmen, sedermera kallad Havsudden, och blev bosatt där. Han lät bl.a. bygga två långa stenbroar vid Boviksbottnen och Nötholmsviken där man tidigare inte vid högvatten kunnat färdas.

I början av 1900-talet hade reguljär förbindelse med ångbåtar till olika bryggor på Emsalö kommit i gång. Den betjänade förutom ortsbefolkningen också i allt högre grad den växande fritidsbefolkningen. Den sista reguljära båtförbindelsen, som gick mellan Helsingfors och Dyviken på Emsalö vid Svartbäcksfjärden med motorslupen MS Svea, upphörde 1962. Vintertid kunde man ta sig över isen till Kuggen eller till Vessö.

Först på 1920-talet fick man en väg över Tolkis. Före det tog man sig över till Vessö, Hammars eller Svartbäck. Innan färjan kom 1951 tog sig folk över Kuggsundet med hjälp av Kuggi-Emmi som rodde dem över. När Emmys krafter började ta slut började Harry Hamström köra folk och varor över Kuggsundet med båten Kaija som kunde ta upp till 25 passagerare. När färjan kom fortsatte han med att köra färjan ända till sin pensionering 1986.

Då samfärdseln i mitten av 1900-talet gick över till bilvägar och motorförsedda fordon började man på Emsalö planera vägdragningar för detta och egen färja redan 1924. Vägarbeten gjordes men färjan kom till efter diverse förvecklingar och krigstider först i början på 1950-talet. Den körde i gång den 23 november 1951. Olika färjor avlöste varandra i Kuggsundet, den ena större än den andra då trafiken speciellt på sommaren ökade kraftigt. På 1990-talet fick Vägverket nog av kostnaderna och byggandet av en bro kunde inledas i augusti 1991. Bron blev färdig i december 1992. Emsalö fick då fast vägförbindelse till fastlandet men hade enligt statsrådets förordning alltjämt status som skärgårdsö.

Länge var vägen på Emsalö en dammig grusväg. Först 1984 blev den asfalterad.

Postgången

Ännu i slutet av 1800-talet var postgången till Emsalö dåligt ordnad. När öborna hade ärende till Borgå så stack man sig in till Simolins butik för att titta efter post. Där samlades posten till Emsalö och fördes ut till ön av den som råkade besöka butiken. Så färska nyheter kunde man inte få. Efter att Berndt Axel Nyberg hade bosatt sig på Havsudden fick han avtalat med Postverket om en postlinje från Borgå till Havsudden med brevlåda i varje by. En posthaltpunkt ordnades 1913 i Orrby hos Gustaf Forsblom och där stämplades på avgående post ”ORRBY”. Första postiljonen var fiskaren Fredrik Grönberg från Edesviken som gick mellan Varlax och Svartså. År 1903 övertog Alfred Lönnfors från Varlax postgången och gick två dagar i veckan till Simolin i Borgå. När Borgåbladet 1914 började utkomma tre dagar i veckan fick han gå tisdagar, torsdagar och lördagar fram och tillbaka. Det blev åtskilliga kilometrar traskade.

När ångbåtarna gick togs post och tidningar också med dem direkt till och från Helsingfors och sortering gjordes vid de största bryggorna.

År 1937 lyckades öborna få ordnat postgång till Emsalö 6 dagar i veckan. Den längsta tiden som postiljon på Emsalö verkade Emil Forsblom från Varlax, 44 år. Postkontoret fanns i Grönlunds butik i Bengtsby. Postkontoret på Emsalö drogs in 1991 varefter Englunds butik tog över paketutlämning och stämpling av avgående post. 2012 flyttades sedan den här servicen till en butik i Gammelbacka.

Revolutionstider och krigsår

I början av 1900-talet ökade det ryska förtrycket vilket förde med sig olika frigörelseverksamheter i form av passivt motstånd. Emsalö hade en roll här. En hemlig tryckpress hade ordnats på Emsalö gård som beboddes av Fanny von Wendt. Hennes söner var engagerade i det passiva motståndet och hade fått utrymme i gården för en illegal tryckerimaskin. Tryckandet torde ha kommit igång under strängaste möjliga sekretess vintern 1902 och höll på ett år. Tryckerialstren, tidningar och flygblad, fördes med skuta eller kördes med häst och kärra till Borgå och därifrån med tåg till Helsingfors. Det fanns tjänstvilliga damer som gjorde resan och gömde alstren under sina vida kjolar. Men då rykten om husundersökningar cirkulerade avbröt man hastigt verksamheten och gömde maskindelarna.

Första världskriget 1914 och Finlands frigörelse från Ryssland 1917 hade en rätt liten inverkan på livet på Emsalö förutom ransoneringen av livsmedel. Men inbördeskriget 1918 kom att beröra Borgå skärgård och därmed också Emsalö. De röda gjorde räder och husundersökningar på Emsalö. Gustaf Grönroos mördades i Orrby och skutskepparen Viktor Weckman hade från Emsalö förts i fångenskap till Borgå där han sköts tillsammans med andra Borgåbor. Trygve Boldt från Havsudden mördades på väg från Helsingfors. Han hade tagit sig dit för att få ordnat båttransport för en grupp skyddskårister, som efter upplösningen i Borgå sökt sig ut till Havsudden och behövde komma till Reval. De tog sig senare över till Estland när isen frös till på Finska viken.

Efter att de röda intagit Borgå i februari 1918 och skyddskåren upplösts samlades en stor del av de östnyländska vitgardisterna i Pellinge för att sätta sig till motvärn. Ett slag utkämpades på Tullandet den 11 februari, med tre stupade på den vita sidan och 14 på den röda. Eftersom ställningen på Pellingeöarna var ohållbar i längden för de vita var de tvungna att försöka ta sig bort. I söder svallade havet fritt, men det fanns is på fjärdarna, varför man beslöt att försöka nå Emsalö under natten efter slaget. Detta lyckades också, och på morgonen den 12 nådde man stranden vid Nedre Fadders i Orrby, där emellertid en mindre trupp rödgardister befann sig. En eldstrid följde, men de röda lämnade snart platsen.

Efter detta skingrades skyddskåristerna definitivt och gömde sig på olika ställen på Emsalö, samt i Onas- och Pörtöarkipelagerna. En fast punkt blev rätt snart Larsskär rakt söder om Emsalö. Då rapporter småningom ingick dels om att kontrollen över Estland hade övergått från ryssar till tyskar, dels om att isarna över Finska viken blivit tillräckligt starka för att man skulle kunna ta sig över dit, blev flyktvägen söderut öppen för de vita. De grupper av olika östnyländska skyddskårsmedlemmar som till största delen flydde från Pellinge över Emsalö kom sedan att benämnas Pellingekåren.

Den 16 maj 1918 höll den vita armén under ledning av Mannerheim sitt intåg i Helsingfors och inbördeskriget var därmed slut.

Bombningarna av Helsingfors under andra världskriget syntes och hördes på Emsalö. Den effektiva spärrelden gjorde att bombplanen släppte sina bomber på returfärden, och ofta över Emsalö som låg på deras väg österut. På 1960-talet kunde man ännu på flera ställen se spränggropar. Det var mycket viktigt att alla hus på Emsalö hade effektiva mörkläggningsgardiner.

Flera Emsalöbor deltog i striderna mot Sovjet på olika frontavsnitt. En minnestavla över de stupade finns på föreningshuset Midgård.

Skola, kapell, föreningsliv
Infrastruktur